Distansträning
Ah, va gött att det blev en sån där varm och skön dag .Vi som hade bestämt oss för att rida på distansträningen fick verkligen något att bita i (det var riktigt varmt och skönt)
Vi drog iväg med sikte på att göra en lite längre tur med långa sträckor i trav och lite galopp. Att vi omedelbart skulle träffa på ett monster på fältet innan skogen, hade vi däremot inte räknat med. Det var inte ett utan tre , faktiskt. Dom pressade hösilage med storbalspress. Dom maskinerna låter och viftar med plast och kan köra rätt skapligt snabbt över fältet i alla hålor...
Men vi gjorde som man ska och vände blicken åt andra hållet. Vi studerade en stor John Deere traktor som lastade på alla balar på ett släp-han var långt bort och utgjorde inget hot. In plastaren var däremot i vårat knä kan man säga. Vi travade på i lugnt tempo och ingen gjorde mer än ett litet sido hopp tror jag.
Väl inne i skogen är det en liten " tarm" med gegga , vatten och ris som man ska igenom för att komma till en bra väg att rida på. Jag har alltid en ramsa i huvet när jag rider på sådana ställen. Jag tänker att jag limmar fast alla skor på hästarnas fötter -för om det är på något ställe dom ryker så är det i ett ler hål. Dom går/studsar fram lite fortare och försöker alltid att hitta ett fast ställe att trampa ner på. Då kan det vara så illa att en sko ryker i hastigheten.
Det var inga problem , så vi drog på i trav . Man är ett gäng med hästar och människor som i snabb takt flyter fram på en skogsväg i sommar kvällen. Alla är nöjda och man är så där skönt avslappnad. Man småpratar lite med kompisen bredvid och tillslut har man gjort ett par km i skogen.
Vi körde en tränings variant på att rida först. Ja det låter ju som plättlätt, att rida först. Men faktum är att det är inte alla hästar (eller människor) som vill leda /vara först. Många hästar kan bli vrånga och stanna för varje grej som dom träffar på. Tvärnit , backa lite eller till och med kasta sej runt för att dra hem.
Faktum är att ju mer man tränar på att just gå först , ju bättre självförtroende får pållen (och ryttaren ) .
Vi bytte med jämna mellanrum och det gick bra . Lite knorrigt först, stannar till och matte blir nervös och bankar på.
Då säger pållen -va, hon menar nog allvar, bäst att dra på.
Problemet kan bli att det kan gå lite för fort om man inte tänker sej för. Dom som kommer efter får nästan galoppera för att hänga på.
Vi hade sådan tur att vi hade en groom (Camilla ) som mötte oss precis när skogen blev till fält. Det är alltid trevligt när någon möter upp och hejar på .
Lite längre fram stod Enar med vatten flaskor till alla törstiga ryttare och pulsade alla hästar. Det visade sej att pulsen låg ungefär på 55- 65. Vi hade alltså inte ridit speciellt ansträngande.
Japp , då var det dags att börja galoppera .
-Stopp, skrek någon. Bara några meter från groom platsen var det en av hästarna som trampar av sej skon.
Grusvägar kan vara förrädiska med en och annan stor sten som trycker till i sulan på hästen som är van att gå med skor. Bäst att ta det lugnt. Vi skrittade och kunde trava bitvis . Men det gjorde att vi red bara halva sträckan som vi hade tänkt oss. Vi kunde faktiskt ta oss en galopp sträcka på fältet innan vi kom fram till stallplanen.
Där stod Enar med vatten hinkar, pulsklocka (stetoskop ) och vi gick igenom hästarna med " uppspring för
vetrinären " osv. Det var en lyckad träning med duktiga ryttare. Det kommer att bli väldigt roligt med fler distansträningar framöver . // EWA
